Det sägs att stjärnorna på himlavalvet
är fler till antalet
än alla sandkorn på hela vår jord.
Kärlek sammansluter alla dessa, från alla håll.
Kärlek är allt som finns, utan ände.
Livet är bara en dröm, och vi alla är aktivt delaktiga
i skapandet av denna subjektiva och gemensamma fantasi.
Glädje och sorg, hopp och förtvivlan,
klarhet med tillhörande förvirring är
två sidor på samma universiella mynt.
Myntet som betalar för upplevelsen;
dualismens krona, är priset för upplevelsens berg och dalbana.
Nyckeln som öppnar oss, visar oss, lär oss att Gud är inom oss,
runt om oss och i vår nästas själ och hjärta.
Alla är unika. Som stjärnorna på himlarna.
Alla har sin Gud.
Alla har vår Gud.
Alla är ett i Gud.
Alla är sin egen Gud.
Alla är Guds gåva till oss själva, här för att återskapa oss själva
som vi väljer att tro att Gud är.
Kärlek manifest kan te sig på olika vis.
Som snöflingor, unika singulärt, perfekta i skapandets ögonblick,
för att i nästa ögonblick av kroppsvärmen från vår hand, smälta,
och aldrig återkomma. Unikt så som den gjorde då, sker inte igen.
Att finna en vän, är att finna sig själv.
Att älska sina fiender, som man älskar sina vänner,
är den ödmjukaste underkastelse vi som skapade kan tjäna med,
att på detta sätt dansa hem, tillbaka till Guds famn.
Uppe på skyn, när mörkret lagt sig, sägs änglarnas och
demonernas eviga dans glimma genom täcket,
och som stjärnor lysa ner över oss när vi dansar,
skrattar och lever i våra nattliga festiviteter.
Drömma vår dröm och prisa livet är Guds eviga gåva till oss.
Att leva ett liv i tacksamhet och veta med hela sin varelse
att allt är väl, är som fisken i vattnet.
Känslor är känslor och det är allt det är, varken mer eller mindre.
Väldigt verkliga om man rycks med och glömmer bort
att denna dröm är en dröm.
Influenser som smeker oss, men inte är oss,
lite som virvlarna och strömmarna i havet.
Streta inte emot, dansa med och prisa musikanterna.
Känn efter och lita på dig själv i dina val.
Ingen vet bättre än du, vad Gud viskade i ditt hjärtas hjärta.
Nästa ledtråden på vår långa väg,
Guds kärleks sublima kärleksrop som återupplivar minnen,
om hur man tar sig dit, att vi är den vi är som vi alltid varit,
är en stjärna högt i det blå.
Att återigen begrunda oss själva när vi begrundar oss själva
i mångfaldernas paradis.
Att oavkortat sträva tillbaka dit vi redan är.
I Guds eviga ljus.
